C.I.B. FIN UCH S UCH V-98 V-00 BALTV-02Rosso di Sera di Selvaspina- Jaffi -
27.01.1996 - 29.05.2007 Uppfödare: Anna Albrigo, Italien
Jaffi flyttade in i familjen som ung pojke till julen 1997. Trots att han inte hade erfarenhet av små barn anpassade han sej väl till samlivet med barnen som då var 4 och 2 år gamla. Min dotter är exakt en vecka äldre som Jaffi så det är lätt att komma ihåg hans födelseår ännu efter alla dessa år.
När jag gick ut i skogen för att plocka bär tog jag ofta med Jaffi som "älgskrämma". Han brukade ligga på någon liten knäpp en bit ifrån och hålla koll på mej. Sedan gjorde han små utforskningar i omgivningen men återvände med jämna mellanrum för att kolla upp mej. Jag träffade aldrig på älgar eller hjortar under dessa utflykter, så det fungerade. Jag kommer väl ihåg den gången Jaffi stoppade en älko med kalv som kommit för nära vårt hus. Jaffi skällde och ställde som en bättre älghund och älgen stod och funderade en lång stund bakom diket innan hon beslöt att vända tillbaka in i skogen. Jag minns även hur försiktig Jaffi var i skogen då han stötte på fågelungar som trillat ner ur boet. Han snusade försiktigt på dem, rundade dem och fortsatte framåt på stigen. Jaffi hade två beteendemönster som har förde vidare till åtminstone en del av sina avkommor. Det ena var att han ofta brukade ligga väldigt prydligt med framtassarna i kors och det andra var att han log mot människor dvs han visade framtänderna och viftade samtidigt våldsamt på svansen för att han var så glad. Det var inte en eller två gånger folk trodde han visade dem tänderna och var aggressiv. Vår gemensamma färd tog slut våren 2007 då Jaffi fick mer problem med sin rygg och hjärtat var ansträngt av den mycket varma våren. Jaffi fick somna in på vår egen gård under ett blommande äppelträd.
|
Eftersom Jaffi var en vacker pojke blev det många utställningar här hemma och även två utlandsbesök, till Sverige och Lettland. Som mål hade vi att erövra Int. Ch titeln och det klarade Jaffi fint. Som hemmahund var JaffiPaffi en rätt enkel hund då han hölls någorlunda bra på vårt gårdstun. Ifall han irrat iväg litet längre bort var det enklaste sättet att få honom att komma att öppna bakluckan på bilen och ropa att vi skulle ut och åka. Jaffi älskade nämligen att åka bil.