Ardito
15.10.2000 - 03.01.2012 Uppfödare: Sirio di Michele, Italien
Ardito kom till oss precis innan julen år 2000. Flyget var försenat och flygboxen hade flyttats och lastats om på Arlanda. Fylld av oro och med bankande hjärta väntade ja i Helsingfors och var lättad då en rätt frimodig men smutsig valp stegade ut. Pga lukten hamnade Ardito i baljan rätt snart efter att vi kommit hem. Smeknamnen bla ArdyBardy, Burrito och Artsu kom med åren.
Tyvärr fick han bestående men av flygstrapatsen och blev en osäker hund. Han var mycket tillbakadragen och gillade inte att röra sej på främmande ställen eller bland obekanta människor. Hemma var han helt underbar och pålitlig, absolut den bästa av alla mina hundar. Det tog tid för honom att bekanta sej med nya människor men han kom sedan väldigt bra ihåg dem och drog sej inte för att tigga klappar och kel av dem. Ardito älskade att "stångas" dvs knuffa in sitt huvud i famnen eller mot grenen på en. Då han riktigt njöt och gick in för det med kraft kunde han lätt knuffa en baklänges. Ardito var jättebra med valpar och lekte fint med alla valpar som hälsade på hos oss. Trots att Ardito såg helt ok ut till sin konstruktion hade han lösa höftleder. Under årens lopp utvecklade han artros i sin ena höft och han fick ont i den då han blev äldre. Under hösten 2011 förvärrades problemen med höft och rygg och hans hälta blev mer markant. Ardito firade ännu jul och nyår med oss och fick sedan komma till ro. Jag har inte ännu helt förstått att han är borta för gott. Allt emellanåt har jag kommit på mej med att söka efter min kära ArdyBardy med blicken såväl inne som ute.
|
Ardito växte så det knakade och passerade standardens max.höjd för att slutligen stanna på 76 cm. Trots den våldsamma takten hölls hans ben raka och fina.